Överlag kan man faktiskt säga att de troende är mer otacksamma än många andra – inte för att de glömmer bort att värdesätta något, utan för att de värdesätter det och riktar tacksamheten åt fel håll. En icke-existerande gud lyssnar inte, och även om han gjorde det så är det emot våran syn på moral och samvaron att tacka någon för att de inte utsätter oss för något dåligt. Ska vi tacka Al Qaida för att de inte utfört terrorattentat i Sverige? Självklart inte.

Det kanske är dags för dom troende att inse att det inte är guds förtjänst att vi har det så bra som vi har det. Det är människor; vanliga, enkla människor av kött och blod som genom kravställande, demokrati, ekonomisk makt och hårt arbete (låt oss bortse ifrån att mycket av det har utförst av slavar eller underbetalda) har format vår tillvaro som den är idag. Våra föräldrar formade världen vi lever i, och vi formar den våra barn kommer leva i.

Om man istället erkänner de verkliga orsakerna till att vi har det så bra så kanske vi även kan inse att vi verkligen kan påverka. Vi kan inte sitta och be till någon gud som omnämnts i en 2000 år gammal sagobok, och hoppas att han löser några problem.

Den privatisering som fyller samhället är ofta skrämmande – men vissa konsekvenser skulle kunna ha förutsagts. Vi är alla ute efter att få så låg ränta på huslånet som möjligt, så hög ränta på sparkontot som möjligt och så hög avkastning som möjligt på de aktier och fonder vi äger. Vi vill alla se en bättre sjukvård, men vi vill se lägre skattekostnad för det. In kommer privatiseringen, med ideologin att privata bolag kan optimera processer bättre än kommuner – något som över lag stämmer. Med privatiseringen kommer även riskkapitalisterna, och självklara krav på avkastning. Första året räcker med 5% vinst, men nu vill vi ha ut 15%! Denna åtstramning sker i de flesta privata bolag då och då – man får ha en lite för gammal dator och de konsulter som fanns på kontoret kastas ut. Men inom sjukvård ger dessa åtstramningar konsekvenser som vi kan se som inhumana. Gamla misshandlas på vårdhemmen. En ung man får ingen ambulans.

Vår käre Birro berättar också om ett äldre par som misshandlats brutalt till döds utanför Allingsås – och ses understryka att det är extra hemskt att just dessa dödats då de har varit troende på Gud. Alla dödsfall på grund av våld är hemska, vissa anser vi (eller iallafall föräldrar) hemskare – tillexempel om barn varit inblandade. Men dessa troende, varför är det värre att de dräps? Jag ser ingen skillnad. Om jag tolkade bibeln skriftligt så skulle det snarare vara bättre – dessa två kom uppenbarligen till himmelen – borde inte den troende Birro jubla?

Det finns en slags kollektiv moral i vårt samhälle, och den utvecklas enligt evolutionsprincipen. Den har inte gjort det länge dock, det var inte länge sedan Kristendomen sågs som normen här i vårt land. Men denna kollektiva moral utvecklas; vi har lagstiftning som tydligt utrycker vad man får och inte får göra; vi försöker hitta psykiska sjukdomar tidigare, och förebygger och botar de vi kan; vi har skolor som gör vad de kan för att lära barnen att ta hänsyn till de empatiska och sympatiska förmågor de föds med. Föds med, inte delges av någon gud!

Vi sätter även ett ansvar hos alla vuxna att fostra våra barn så att de förstår moral, empati och sympati; vi har ansvar att ifrågasätta det vi inte förstår; kritisera det som känns fel. Vi har ett ansvar att inte vända allt ansvar emot församlingens präst; att inte vända oss inåt i bön utan att agera!

Birro understryker att då vi i Sverige gjort oss av med Gud så har vi även gjort så att livet inte är oskränkbart längre. Brutaliteten i samhället är en direkt följd av vår sekularisering. Sedan förklarar Marcus att ”Vi tror inte på Gud längre. Alltså tror vi inte heller på det Gud har skapat. Dig, mig, männi­skor runt omkring oss.”. Jag vet inte ens hur man ska kommentera detta anti-vetenskapliga uttryck. Enda sättet tillbaka enligt predikant Birro – är att hitta vägen tillbaka till Gud.

Jag önskar att jag kunde lyfta fram ett exempel. Ett enda land där kristendomen ännu är en standard; där ateism är tabu; där landets ledare måste vara troende och där man röstar enligt guds vilja. Ett land som dessutom vore fyllt med riskkapitalism; och samtidigt fattigdom; ett land fyllt av svält; och samtidigt fettma; ett land där våldsbrott och mord är vanligare än här hemma i Sverige; ett land där sjuka och gamla har det sämre. Ett exempel är USA.

Intressant material rörande det faktum att vi är födda ateister, och som regel är det endast de som påverkas religiöst i unga år som blir troende. I filmen är det med människor som varit uppfostrade religiöst men idag ser sig om ateister och fritänkare.

Fruktan för döden. Religioners försök till kontroll av människor. Fruktan och Religion. Egen överlevnad framför andras. Många saker som har anknytning till ovan nämnda berörs i denna märkliga kortfilm.

Vi är medvetna, och vi är medvetna om att vi har ett medvetande. Hur stor roll spelar medvetandet? Många anser att människan är ensam av arterna på jorden att ha medvetande, men bevisen är självklart bristfälliga. Alla fysiska och känslomässiga intryck kommer att påverka vårt medvetande. Medvetandet är dels observationen av allt vad våran kropp gör, men ändå (känslan av) den fria viljan, att vi utifrån denna observation påverkar vad kroppen skall göra härnäst. Om den fria viljan själv är en illusion, så den bara observeras så är medvetandet egentligen interaktionslöst. Hur vet vi då att något annat finns? Hur vet jag att du har ett medvetande?

Välkomna Solipsismen, där ståndpunkten är att det enda som existerar är jag själv och mina upplevelser. Hur argumenterar man emot det?