I helgen öppnade jag mitt whiskyskåp, som många helger innan, och stod och valde mellan sorterna. Jag är ingen storkonsument, men älskar whisky, så visst är det några tusenlappar i skåpet.
Samtidigt svälter, just denna dag, hundratals barn i min sons ålder ihjäl för att de inte har mat på bordet. Varför är vi så egoistiska? Hur kan vi skärma av oss ifrån andras problem så lätt? Jag gör det själv, så försöker inte verka bättre. Det är ett faktum, och ur en evolutionär synvinkel är det delvis logiskt. Min avkomma ska överleva, så den blir automatiskt viktigare än andras – men någonstans blev mina lyxartiklar viktigare än andra människors överlevnad. Det är en skrämmande tanke kring passiv egoism. Whisky, smink, tretton uppsättningar skor, tjugotalet blusar och hela rum av leksaker, allt detta väljer många svenskar, passivt, som något viktigare än överlevnad för människor i tredje världen.
I tysthet hällde jag upp mig ett glas Uigeadail och lovade mig själv att nästa gång jag köper en flaska ska jag skänka samma summa till någon välgörenhet. Vi behöver inte sluta med allt vi älskar för att göra världen bättre, vi behöver bara göra -något- för att hjälpa och förbättra!