Islamofobi är ett ord som blivit vanligare och vanligare nu för tiden, och jag är säker på att det finns rätt till det – händelserna den 11 september 2001 målade snabbt upp bilden av de muslimska extremisterna. Detta påverkade hur många i västvärlden såg på muslimer, och en viss fruktan föddes – många blev lite mer rädda, och andra ordagrant muslimofober. Ordet används tyvärr allt för ofta emot religionskritiker – och här hör det absolut inte hemma. Ordets egentliga betydelse bör ligga i samhällets (obefogade) fruktan emot Muslimer, väldigt likt rasism. I det avseendet tycker jag att islamofobi är fruktansvärt, att människor fruktas enbart för deras religion och ursprung är helt fel – något som är självklart för dom flesta av oss Svenskar.
Men många, och så även jag själv, kritiserar religionerna. Kristendom lika som islam, judendom som scientologi. Vi är inte islamofober, och absolut inte på något sätt muslimofober eller rasister. Vi kritiserar kristendomen likaväl som islam. Jag kan i vissa avseenden faktisk kalla mig mer av en anti-teist än en ateist – jag är emot religioner och anser att de skadar samhället. Jag är emot Kristendom, Islam och Judendom, likaväl som Scientologi, Mormonkyrkan etc. Men av detta följer det inte att jag är emot kristna, muslimer och judar som människor. Visst skulle jag gärna sekularisera dem, och är emot deras tro, men lever gärna vid sidan av dem ändå.
Ta antisemitism som exempel – det handlar inte om kritik emot judendomen som religion, det handlar om aktioner, och oftast våldsamma sådana emot utövarna, Judarna. Detta är jag emot, lika mycket som de flesta andra. Min kritik är endast riktad emot religionen. Hitlers nazityskland är ett exempel på det fruktansvärda som antisemitismen kan åstadkomma.
Min önskan är att värt samhälle når en upplysning som gör att vi klarar oss helt utan religioner, våld och förtryck har absolut ingen del i att nå det målet.